26/11 2012

Idag är det tre hela år sedan du tog ditt sista andetag. Det är tre år och en dag sedan jag hörde din röst för sista gången. Det är tre år och ca två dagar sedan jag sist pratade med dig. Du sa du var trött och ville vila men att du skulle ringa mig dagen efter. Jag fick aldrig ett telefon samtal från dig.
Utan jag fick ett samtal av kurator du hade kontakt med, Hon sa att hon inte trodde du skulle överleva natten.

Jag minns att jag ringde runt en massa samtal och packade väskan och började den långa bilresan ner till dig. Jag hoppades jag skulle hinna träffa dig. Och jag hann, men du var inte dig själv. Du såg inte ut som du. Jag förstod vad som skulle hända, att du skulle lämna oss. Men jag var inte beredd på att det var sant. Jag kommer aldrig glömma sista dagarna i ditt liv. Det var dom jobbigaste dagarna i mitt liv, men du såg ut att inte ha ont i alla fall vilket är det viktigaste.

Det tog mig ett år och några månader innan jag verkligen började sörja din bortgång. Och varje dag är fortfarande en kamp. Jag saknar dig så innerligt Pappa!

Du var den jag pratade med om allt, du var den som förstod, du var den som inte dömde mig, du var den som gav mig råd, du var den som fick mig att lyssna. Hela mitt liv har jag sett upp till dig, även om du inte alltid gjort rätt i ditt liv och valt många dåliga vägar med alkohol osv. Du var ändå min Pappa som jag älskar och saknar.

Tre år har gått och det är med blandade känslor jag skriver nu. Jag försöker acceptera vad som hänt och gå vidare inte gräva ner mig utan kämpa på med livet och vardagarna. Vissa dagar är enklare än andra. Jag kan känna glädje igen och skratta och känna mig lycklig. Men det fattas fortfarande något hela tiden och det är du.

Jag tänker på framtiden med olika känslor, jag ser framemot framtiden att jag en dag ska få gifta mig och skaffa familj, jobb osv..

Men då finns den sidan inom mig som inte vill tänka på framtiden för du kommer inte vara där på min bröllopsdag, du kommer aldrig få träffa mina barn osv. Det gör så förbannat ONT!

Folk kanske tänker att jag borde skärpa mig och komma över allt detta. Jag försöker men kommer aldrig kunna släppa att jag förlorade dig så tidigt. Du skulle vara med längre du skulle ju vara morfar till mina framtida barn. Du skulle finnas där på min bröllopsdag. Jag blir så förbannad och ledsen när jag tänker på hur orättvist allt detta är.

Jag tänker på dig varje dag, jag saknar dig bara mer och mer för varje dag som går. Så många gånger jag velat ringa dig och berätta olika saker som hänt i mitt liv, alla gånger jag velat ha råd. Bara få höra din röst igen. Bara få ge dig en kram till, känna din värme din doft. Se dig le, skratta.

När jag skriver allt detta kan jag inte hålla inne tårarna, det gör fortfarande ont.

Jag saknar dig Pappa!!!!